För  bilder, följ länken till min Instagram 

Som Zlatan 

2016-07-14

Mentalträning är något jag pysslat med rätt mycket som yngre, genom min tid i landslaget och genom våran klubb som på den tiden anlitade mentaltränare. Jag fattade inte riktigt vikten  av mentalträning då, som jag gör idag. Men jag hade heller inte då upplevt sådant som jag upplevt idag. Både vad det gäller olyckan och hur man hanterar olika situationer i livet. Så som tex stress. Åldern bygger ju på rätt mycket man upplever, vare sig man vill det eller inte.

 
När jag började tävla på egen ponny var jag runt 6 år gammal. Vi hade köpt en 16- årig ridskoleponny från Grällsta ridcenter till mig och min syster. Ponnyn Soffy på 116cm, som inte gick att lasta när vi skulle hämta henne om man inte backade till stalldörren och med enormt mycket vilja. Hon hade nog aldrig tagit ett steg på tygeln och sprang runt som om någon skrämt henne, sparkade i boxen och bet när man skulle hämta henne i hagen. Men Vi jobbade på bra tillsammans hon och jag, tillslut blev vi super tajta. Jag älskade den där ponnyn. Min syster fick en större ponny och jag behöll soffy. Med hjälp utav Traudi Björling gick i alla fall soffy hyfsat på tygeln efter några år. ( de var Traudi som lärde mig rida en gång i tiden, och de jag lärde mig då finns fortfarande som en röd tråd i min ridning).  Min stora syster tävlade på den större B-ponnyn Deris Boy och vann i stort sett allt de red tillsammans. (De blev som bäst även 6a på SM, från att vi i stort sett ridit på ridskola innan).På alla dessa tävlingar som Malin red hängde jag och Soffy med på. Vi red samma program och tävlade mot de bästa små b-ponnysarna i Sverige, vi kom dock sist i varje start vi gjorde på den nivån. Vi va inte så duktiga som de andra var. Men på den tiden hade jag en annan självkänsla och självförtroende. Så varje gång ( även fast vi var väldigt sist i första klassen) som jag red in på banan med henne var jag lika säker på att jag skulle vinna! Och jag grät floder när de inte gick, och arg som ett bi var jag, men ända två timmar senare och nästa start var jag tillbaka igen och trodde vi skulle vinna! Under dessa år var jag mellan 7-10 år gammal och vilken vilja. Sen fick jag överta min syrras ponny och med samma vilja och en bättre ponny vann vi allt som gick att vinna, bl.a. 3 SM guld. 
De jag vill komma till, är att tänk om man kunde få tillbaka en tiondel av den järnviljan jag hade som liten. Att känna den där känslan när man tror på sig själv så mycket att inget kan stoppa en. 
 
Se som Zlatan, han har en kämparglöd som inte är av dess like. Han vågar gå ut att säga att han är en legend (vilket han också blivit!). Han vågar även påstå att de han tidigare gjort bara varit uppvärmingen nu när han ska börja spela i Manchester United. Han tror på sig själv mer än vad någon annan skulle göra, (och med all rätt han presterar gång på gång). Tänk om jag skulle kunna hitta tillbaka till den självkänslan jag hade som liten, vad mycket det skulle göra både för hur situationen ser ut idag och vad jag kommer prestera i framtiden. Jag skulle behöva de, alla skulle behöva mer av den självkänslan. Jag tror man kommer långt bara på viljan, kämpar glöd och att stå ut i ur och skur. 
 
 
 
 
 
 
 

Antal kommentarer: 0

Namn: E-postadress: Hemsideadress:
Meddelande:
:) :( :D ;) :| :P |-) (inlove) :O ;( :@ 8-) :S (flower) (heart) (star)