För  bilder, följ länken till min Instagram 

Olyckan 

2016-05-02

I skrivandets stund är det 1 månad och 5 dagar sen olyckan. Olyckan den där morgonen som nästan tog mitt liv. Mitt liv från min lilla flicka och min familj. 

 
Morgonen började som vanligt tidigt med Lina, byta blöjor, amma, klä på oss, byta blöjor igen, äta frukost, torka frukost. Vi väntade på barnvakten som skulle ta Lina, så jag skulle hinna rida vito och Maddox på morgonen och hjälpa Åsa. Barnvakten kom och jag lämnade över Lina, de va fint väder så jag tyckte dom kunde gott vara ute. Åsa hade joggat fram Robert så kunde vi träna lite piaff-passage övergångar med mig på marken. Han gjorde ett kanon jobb och vi var jätte nöjda. En elev till mig red samtidigt på sin nya 7- åriga valack  på ridbanan, han gick mestadels med huvudet i vädret och spårade inte en meter. Jag sa att vi kunde byta tjänster, om hon gjorde iordning vito så kunde jag hjälpa henne rida hästen en stund. En win win situation. Sagt och gjort. Jag klev fram och skulle hoppa upp, precis då drog flickan sadelgjorden två håll. Jag släppte de håll hon dragit och sa att vi behöver inte kväva hästen och jag vill inte att den får sadeltvång, då jag är rätt försiktig sen Lina kom.
Jag satt upp och började skritta, kände direkt hur hästen kränger höger-vänster vilket jag även sett från marken. Inget konstigt, jag ber honom bara mjukt med skänkeln gå rakt fram. På en milli sekund smäller de, han kastar sig hejdlöst bakåt. Han offrar sitt liv för att få av mig. Jag satt på honom 50 meter. När han är på väg bakåt i fallet hinner jag tänka: 
-jag dör nu, min lilla tjej kommer få växa upp utan mamma, de händer mig nu. 
 
Jag glider ner först i sanden och hamnar något på vänster sida, efter mig ser jag hästen på väg mot mig. Jag hinner bara tänka inte agera något. Känner dunsen av 650kg krossa mig från sidan över höften och bäckenet, jag hör hur mitt skelett går i bitar. Direkt när hästen rest sig och sprungit i väg, känner jag en lättnad. Jag lever. Jag försöker vrida på mig i all hast, men de går inte. Känner helt plötsligt hur de forsar blod från underlivet och allt blir blött. Jag ligger och fokuserar på att andas, få inte panik, andas fokusera. Jag ligger och tittar på Maddox i hagen och tänker va fan skulle jag hjälpa någon med en trasslig häst!! Aldrig mer. Maddox reser sig lite i hagen och värkar upprörd. Fina Maddox, varför red jag inte dig istället. Åsa som satt på Robban fortfarande var bara nån meter från oss när allt hände.Hon agerar snabbt och hämtar flickan Vars häst jag satt på, bort med hästarna och ring 112.
Jag kan inte röra mig ur fläcken, men jag testa om jag kan röra tårna och de går. De gör ont men de går, jag är inte heller förlamad tänker jag. Jag ligger kvar på vänster sida som jag landade på efter fallet och fortsätter tänka på att andas, in ut, in ut. Jag vill inte svimma.. Jag hör dom prata med 112, ambulans är på väg från Norrtälje och helikopter är skickad. Jag tänker fortfarande på andningen. Efter 10-15 min hör jag sirenerna från ambulansen, drar en lättnad igen. Snart får jag smärtlindring. Dom kör ned till ridbanan ut till mig, dom kan inte flytta min arm för de gör för ont i bäckenet så de sätter kanylen i handen på mig. Efter nån sekund kommer ett skönt snurr, tok hög blir jag, helt fantastiskt i denna stund. Jag hör ambulans personalen prata med dom från helikoptern och bestämma plats var de kan gå ner. Samtidigt börjar man arbeta med  att lägga mig på båren. Med allt morfin i kroppen går de, men jag känner hur hela kroppen är av på mitten. De får upp mig på båren och paketerar in hela mig fixerar hela kroppen och spänner fast mig. Cellskräck deluxe. Sen in i bilen som tar mig till helikoptern.
Väl framme vid helikoptern ska man in i den också, från bakdelen finns en liten liten gång in som jag ska skjutas in in. Näsan nuddar i taket. Ännu mer cellskräck. Men de är bara bita ihop. 12 minuter till KS i helikopter eller 50min med bil. Åsa följer med i helikoptern vilket va väldigt skönt. Efter 5 min i helikoptern börjar jag skaka, frysa, panikattack, de gör ont.. Så jvla ont.. Jag får mer morfin. Känner inte ens av att jag fått de. De gör så ont! Tårarna rinner. Åsa försöker trösta. Panikattackerna avlöser varandra, jag skakar så mycket att jag klapprar tänder.  
Framme vid KS ska jag ut ur den där trånga luckan igen. Jag blundar, låtsas som om inget hänt, fokuserar igen på att andas. Ute på taket tar en sjuksyrra över och kör i väg mig. De gör nu så ont att jag vet inte vart jag ska ta vägen, panikångest. De känns som dom kör mig hur långt som helst innan nåt händer.. Varje ojämnhet i golvet känns som nån slår mig med en klubba över bäckenet. Väl inne i ett akutrummet kommer säkert 20 personer fram, på mindre än 1 minut beslutas att jag ska byta rum. Nytt rum, 20 nya personer. Alla frågar saker, jag har då fått så mycket morfin igen att smärtan upphör något. Dom klipper sönder mina kläder snabbt, bort med allt. Jag blöder ju så mycket fortfarande. Den vanliga röntgen i akutrummet, ser allt som är trasigt i bäckenet 4 frakturer och en spricka.  Men de hittar inte varför jag blöder. Dom frågar om jag är gravid, tänker efter och nej de är jag inte. Snabbt sprutas kontrast vätska in och de gör en kontrast röntgen. Jag får panik igen, mitt redan dåsiga jag, tårarna sprutar. Jag tror jag ska bli inlåst i ett rör!! Och de va ett rör, men jag åkte fram och tillbaka och allt gick väldigt snabbt så jag han inte tänka.. Sen kommer jag inte ihåg mer först jag Helt plötsligt vaknar upp på operation. Jag ska då opereras för inre blödningar i underlivet.
Jag samtalar kort med narkosläkaren, då jag insåg att han har samma efternamn som en gammal ridkompis har. Och visst trodde jag rätt i snurrfyllan, de är hennes man. Världen är bra liten. 
Några timmar senare vaknar jag på uppvaket, fattar knappt vad som hänt och tror jag borde va återställd till veckan därpå så jag kan jobba igen.. Jösses., 
Tim kommer och sitter hos mig. Sen minns jag inte mer först senare på kvällen. Sjuksyrrorna har jour hos mig första 2 dagarna, jag kollas varje timme dygnet runt. Sen flyttar jag till ett nytt rum. Jag har då inte på 3 dagar rört mig alls. Jag ligger still i sängen. Jag är i två delar.. Jag kan inte röra mig. Jag försöker komma upp ur sängen, får utöver mina 40mg långtidsverkande morfintabletter nästan 16 ml i blodet för att kunna ta mig upp ens och tillbaka till sängen. Jag känner inte ens av längre att jag blir påverkad av de. Dagarna fram till den nya operationen har jag nästan inga minnen av. På tisdagen bestäms att jag ska opereras igen torsdag morgon. Jag ligger nästan i sången i 8 dagar utan att röra mig. Jag har så ont. Försöker komma upp några tappra försök, men trots allt morfin gör de så ont. 
Natten till torsdag möts jag av fruktansvärda panikångest attacker igen över att sövas dagen efter. Med hjälp av en kompis lyckas jag lugna ner mig och sover iaf, eller  ja litr halvtaskigt den natten. 
Jag får lugnande tabletter och sövs kl 8 på morgonen. Denna gång vaknar jag upp inne på operation och kommer ihåg de. Jag pratade med läkaren och allt gick bra. Jag somnar om och vaknar vid 14 tiden på uppvaket. Så fort jag vaknat kom Tim. Redan då, med epidralen på hög nivå ( jag kan inte röra eller känna benen) så känner jag att jag sitter ihop igen. Jag försöker,envis som man är, att resa mig upp i sängen. De går. Lycka :) redan dagen efter operation kom jag upp ur sängen utan morfin i armen. 
 
Nätterna efter är påfrestande, jag har väldigt ont igen trots epidralen som sitter i ryggen.  Kan inte sova och längtar hem. Jätte jobbigt att lämna Tim och Lina varje gång de går. De tar knäcken på mig.. Vill inte vara utan dem längre. 
Dom tar bort epidralen lördag morgon, och jag har gett mig fan på att kunna röra mig. De går. Söndag morgon får jag de sista morfinet i armen, sen gick söndagen bra. Måndag morgon bestämde jag att jag ville åka hem, så jag skrev ut mig i samråd med läkaren. Dom ville behålla mig till torsdagen. Måndag eftermiddag är jag äntligen hemma igen, 12 dagar på KS. Ont har jag, men snabbvärkande morfin är bra. 
Nu börjar resan tillbaka igen, jag försöker att inte tänka så mycket på tiden som jag har framför mig utan lever i nuet. De små framsteg som blir varje vecka. 
Idag kan jag iallafall ta mig fram med kryckor korta bitar, behöver inte rullstolen hela tiden. Jag äter morfin tabletter varje dag för att stå ut med smärtorna. Dom finns alltid där. 
9-12 månader innan jag får sitta i sadeln igen. Jag Kanske får belasta min höger sida sommar, de va där 4 frakturer satt.  Jag kan inte lyfta min egen dotter, inte ta hand om henne. Jag kan inte jobba, jag sover dåligt, äter dåligt. Inte en muskel finns kvar på kroppen, ser ut som jag har två fula pinnar till ben. Allt försvann.
Men Jag dog inte den där onsdags förmiddagen 20160330, jag lever och är tacksam för de. 
Jag kommer igen.
 
 
 

Antal kommentarer: 32

2016-05-02 22:07:10 - AnnSofi Kjerrman

Älskade Sara

2016-05-02 22:18:03

(heart)

2016-05-02 22:38:18

(heart)(heart)(heart)(heart)

2016-05-02 22:41:21 - Pernilla , p_almqvist@hotmail.com

Kämpa kämpa... ♡

2016-05-02 23:37:50 - Jackie, Braconier.jackie@gmail.com , Jackieb.se

Åh så berörd jag blev när jag läste din blogg somTraudi delat. Att livet kan ändras så fort. Mina allra varmaste tillfrisknings-önskningar.
Du minns nog inte mig. Du var ca en tvärhand hög när vi sågs senast på Bogesund. Kärlek och god bättring till dig och din familj!

2016-05-03 05:56:31 - Pernilla (Stora Fuggen)

❤️

2016-05-03 07:07:17 - Ida, Ida@workmint.com

Det gör ont att bara läsa. Vilken enorm tur i oturen du hade även fast jag förstår vilken skit du går igenom. Jag tänker på dig, kämpa och jättestor kram.

2016-05-03 08:02:41 - Hanna, hanna_widerberg@hotmail.com, hannafialotta.blogg.se

Fy vad hemsk men vilken tur i oturen du hade ändå. Kram

2016-05-03 08:05:01 - Annelie Myrgren fd Keyser , anneliekeyser@hotmail.com

Du är en kämpe Sara ❤️❤️ Det är en jobbig väg tillbaka med mycket blod,svett och tårar men snart är du där!! Lova oss alla att du inte sitter upp på nån galen häst igen vi vill alla ha dig kvar ❤️❤️❤️❤️ Kram

2016-05-03 08:23:34 - Malin, malin.lorentzon@calypso.se, malinlorentzon.se

Av en tillfällighet kom jag in på din blogg och läste om det du varit med om. Så fruktansvärt! Skickar ett stort krya på dig! Ta hand om dig!
Med vänlig hälsning,
Malin

2016-05-03 09:07:51 - Charlotte , charlottewahlgren.n@gmail.com

Fruktansvärt att råka ut för en sådan sak och när de inte är sin egen häst man sitter på oxå... Hemskt*.. :((( STORT krya på dig och fortsätt kämpa!

2016-05-03 09:21:07 - Cilla, cillapilla70@gmail.com

Blir så berörd av det du skriver, tårarna rinner på kinden. Fast det du skriver är min vardag, sitter inne på en operationssal just nu, men det blir helt annorlunda när det är en kompis, en fantastisk mor till en fin liten tjej, en älskad flickvän till en orolig kille - ja allt blir så mycket närmre. Kan inte heller hejda att hjärtat rusar en stund varje gång jag tänker på hur otroligt galet det kunde ha slutat, än värre än det gjorde. Kämpa på, Sara, du är en fighter!

Ps. De e tråkigt med spinkiga fula ben, men du e så snygg ändå, så det väger upp!
Kram från Cilla & Uffe och tjejerna(heart)

2016-05-03 09:23:49

Tack alla som skriver (heart)(heart) de värmer ordentligt (heart)

2016-05-03 09:34:28 - Marie, Mleckstrom@hotmail.com

(heart) Grymt bra skrivet! Du är en verklig kämpe Sara!!

Kramar

2016-05-03 10:45:39 - Matilda

Hittade hit via en delad länk på fb. Ville bara säga att din historia berörde mig mycket. Min mamma var med om en liknande hästolycka när hon var 19 år (många år sedan nu) och krossade bäckenet. Hon har fortfarande besvär och sviter efter olyckan, men lever och är sprudlande glad. Krya på dig! Du fixar detta! (heart)

2016-05-03 17:41:26 - Marie Halling

Fina Sara. Hörde om din olycka och det kändes ändå bra att läsa det du skrivit här. Du är en kämpe. Fortsätt så och ta hand om din familj. Kram Marie

2016-05-03 17:41:33

Älskade syster!

2016-05-03 19:52:09 - Sara Elmerskog

Hej Sara

Det var många år sedan jag såg dig men gick av en slump förbi denna fruktansvärda händelse , då en gemensam vän delat . Vilken hemsk upplevelse , skönt att det gick såpass " bra " ändå . Ta hand om dig. Kram Sara

2016-05-03 21:24:17 - Åsa Wennerfors, asa.rickeby@telia.com

Snälla söta Sara ! Såg vad Maria (Blom) skrivit på Fb och blev alldeles kall. Saker kan ändras fort här i livet. Glad att det gick förhållandevis bra och att du orkar kämpa. Fortsätt så. Kramar !
(flower)

2016-05-03 21:48:49 - Henry Sjölander

Det är med skräck jag läser din berättelse. Jag lärde känna dig som en fighter vilket också lyser igenom det du skrivit. Jag hoppas ditt tillfrisknande går bra så att du snart kan fungera i vardagen igen. Inte minst när det gäller din dotter
Kramar av omtanke

2016-05-04 00:10:53 - Lukas Lindh, Lukas. Lindh@gmail.com

Var helt skakis efter jag läste ditt inlägg (Tim länkade på fb) Kan så väl känna igen skräcken förknippad med att vara förälder såna här sammanhang. Hoppas verkligen att allt går bra och på ett snabbt tillfrisknande. Kram

2016-05-04 07:57:58 - Lena Svensson , lena.svensson@live.se

Vilken hemska olycka du varit med om. Önskar dig fortsatt god bättring och tillfrisknande.

2016-05-04 09:24:21 - Carolina Garper , Carolinagarper@hotmail.com

Kära du! Blir så tagen av din berättelse. Så glad att du lever❤❤❤❤ Stor kram

2016-05-04 16:43:40 - Malin Rosenblom

(heart) Blir tårögd när jag läser vad du gått igenom (heart) Krya på dig Sara
Kram från Malin och Florie
PS grattis till lilla Lina, det hade jag missat att du fått en liten tjej (heart)

2016-05-04 20:18:42

(heart)(star)Tack alla ni som läst och skrivit. De värmer så mycket (heart)(heart)

2016-05-04 21:47:19

Älskade Sara
Du kommer att klara det❤️❤️❤️❤️Pappa

2016-05-04 22:22:56 - Henkan, Christoffer.loven@jehander.se

Fy fanken va stark du är Sara.
Man blir gripen till tårar när man försöker förstå allvaret i din berättelse. Våra tankar går till dig och din familj. Hoppas du mår bättre snart.

2016-05-11 16:27:56 - Maja

Hej Sara. Fy vilken otäck olycka. Jag blir alldeles kall och skakig när jag läser det.
Var nu noga med din rehab, ha inte bråttom. Hästarna finns kvar och du kommer igen.
kram// Maja

2016-05-12 08:06:15 - Christine Esping, Christine.esping@gmail.com

Hej Sara! Vilken gripande berättelse, jag är alldeles rörd och tårögd. Krya på dig! (heart)

2016-07-10 23:09:56 - Julia, juulia_94@hotmail.com

Herregud!! Vet inte vad jag hade gjort om jag hade varit med om en sån här olycka! Jag hade nog bara blundat och trott att jag skulle dö. Otroligt va stark du är! Stort lycka till med ditt tillfrisknande! Hejja hejja!!!(heart)(heart)

2016-07-11 14:06:31 - Frida, Cool_frijda@hotmail.com

Hej mitt namn är Frida och jag har precis läst din berättelse om ridolyckan. Jag tycker du har vart stark som orkar gå igenom detta. Det jag vill säga är att för två år sen var jag med om en liknande olycka. Jag skulle rida kompisens häst då hon själv va höggravid, o värst som de var så stegrade hästen och slog runt och landade på mig. Mina skador vart krossat bäcken, blåsa, lever och blygben. Som tur blödde jag inget på utsidan iallafall. Kan säga att tycker lever jag med dagliga smärtor i rygg. Ett tips träna så mycket du kan och gå till sjukgymnasten om du har möjlighet. Vill önska dig all lycka o kämpa hårt för din familj och ditt bästa.

Styrkekram från en 20-åring från Norrköping (heart)

2016-07-12 11:05:35 - sätilaryttaren, satilaryttaren@live.se, satilaryttaren.se

Vilken kämpe du är. Jag hoppas att du tillfriskanar fort och utan komplikationer!(heart)
Namn: E-postadress: Hemsideadress:
Meddelande:
:) :( :D ;) :| :P |-) (inlove) :O ;( :@ 8-) :S (flower) (heart) (star)